LJUS PÅ VÄGEN
1.
Dessa regler äro för alla lärjungar. Lyssna och lär!
INNAN ÖGONEN KUNNA SE, MÅSTE DE VARA OFÖRMÖGNA. TILL TÅRAR.
INNAN ÖRAT KAN HÖRA, MÅSTE DET HAVA FÖRLORAT SIN KÄNSLIGHET.
INNAN RÖSTEN KAN TALA I MÄSTARNAS NÄRVARO, MÅSTE DEN HAVA FÖRLORAT FÖRMÅGAN ATT SÅRA
INNAN SJÄLEN KAN STÅ I MÄSTARNAS NÄRVARO, MÅSTE DESS FÖTTER VARA TVAGNA I HJÄRTATS BLOD.
1. Döda ärelystnaden!
Anm. Ärelystnaden är den första förbannelsen, den store frestaren för den människa, som är på väg att höja
sig över sina medmänniskor. Den är den enklaste formen för begäret efter belöning. Intelligenta och kraftiga personligheter drager den upphörligt bort från deras högre möjligheter. Dock är den en nödvändig läromästare. Dess frukter bliva till stoft och aska, när vi vilja njuta dem; liksom döden och förlusten av samlivet med våra medmänniskor visar den oss slutligen, att det att arbeta för sig själv allena blott leder till missräkning. Men fast denna första regel synes så enkel och lätt, så gå icke hastigt förbi den. Ty den vanliga människans laster undergå en hårfin förvandling och uppträda åter i förändrad skepnad i lärjungens hjärta. Det är lätt att säga: "Jag vill icke vara ärelysten"; det är icke lika lätt att säga: När mästaren läser i mitt hjärta, skall han finna det utan fläck." Den äkta konstnären, som arbetar av kärlek till sitt verk, står stundom med säkrare fotfäste på den rätta vägen än ockultisten, som inbillar sig, att han vänt bort all sin håg från sig själv men i själva verket endast vidgat gränserna för sina förnimmelser och sin strävan, och överflyttat sitt intresse till de ting, som tillhöra denna hans vidare värld.
Detsamma gäller om de två följande till utseendet så enkla reglerna. Begrunda dem noga och låt icke ditt eget hjärta för lätt bedraga dig. Ty nu, på tröskeln, kan ett misstag rättas. Men bär du det med dig, skall det växa och bära frukt; eller ock skall dess utrotande kosta dig bittert lidande.
2. Döda begäret efter liv!
3. Döda begäret att leva bekvämt och behagligt!
4. Men arbeta, som de ärelystna arbeta; håll livets värde för ögonen, som de göra, vilka begära det; var lycklig, liksom de, som leva för lyckan.
Uppsök i ditt hjärta det ondas rot, och ryck upp den. Den lever och bär frukt i hjärtat hos den hängivne lärjungen lika väl som hos begärens människa. Endast den starke kan rycka upp den. Den svage måste invänta dess uppväxt, dess fruktsättning, dess död. Och det är en växt, som lever och frodas genom tidsåldrarna. Den blomstrar, när människan samlat sig frukterna av otaliga existenser. Den, som vill beträda kraftens väg, måste utrota detta ting ur sitt hjärta. Och då skall hjärtat blöda, och människans hela liv synas upplöst till intet. Denna prövning måste genomgås; den kan komma vid första spolen på den farliga stege, som leder till livets väg; den kan komma först vid den sista. Men, o lärjunge, minns, att du måste genomgå den, och samla din själs krafter till detta värv. Lev varken i det närvarande eller i det kommande, utan i det eviga. Denna jätteört kan ej blomstra där; denna fläck på tillvaron utplånas redan av luften i evighetstankens värld.
5. Döda all känsla av avskildhet!
Anm. Tro icke, att du kan avskilja dig från den onda människan eller den dåraktiga. Den ena som den andra är du själv, om ock i mindre grad än din vän eller din mästare. Men om du tillstädjer föreställningen om avskildhet från någon som helst ond person eller sak att växa upp inom dig, då skapar du därigenom karma, som kommer att binda dig vid denna person eller sak, till dess din själ inser, att hon icke kan på detta sätt avskilja sig. Kom ihåg, att världens synd och skam är din synd och skam, ty du är en del av henne; din karma är oupplösligt sammanvävd med den stora karman. Och innan du kan ernå kunskap, måste du ha vandrat igenom alla rum, orena så väl som rena. Betänk därför, att den nedsölade klädnad, du ryggar tillbaka för att vidröra, kanske var din i går, kanske blir din i morgon. Och om du med avsky vänder dig bort från den, skall den, när den kastas om dina skuldror, blott dess tätare sluta sig om dem. Den egenrättfärdige bereder sig själv en bädd i dyn. Avhåll dig från det onda, därför att det är rätt att avhålla sig; icke därför att du själv må bli obesmutsad.
6. Döda begäret efter sinnesintryck!
7. Döda hungern efter tillväxt!
8. Men stå dock ensam och för dig själv, ty intet, som har kroppslig form, intet, som uppfattar sig som avskilt, intet som är utom det eviga, kan hjälpa dig.
Lär av dina sinnesrörelser och iakttag dem, ty endast därigenom kan du börja studiet av självkännedomens vetenskap, och sätta din fot på stegens första spole.
Väx som blomman växer, omedvetet, men trängtande att öppna sin kalk för luft och sol; så skall du sträva framåt och öppna din själ för det eviga. Men det måste vara det eviga, som drager fram din styrka och skönhet, icke begäret efter tillväxt. Ty i ena fallet utvecklar du dig i renhetens yppighet; i andra fallet förstelnas du inom ditt skal av ohejdad strävan efter egen storhet.
9. Åtrå endast det, som är inom dig!.
10. Åtrå endast det, som är bortom dig!
11. Åtrå endast det, som är ouppnåeligt!
12. Ty inom dig är världens ljus det enda ljus, som kan upplysa vägen. Om du icke förmår att förnimma det inom dig, skall du förgäves söka det annorstädes.
Det är bortom dig, ty när du når det, har du förlorat dig själv.
Det är ouppnåeligt, ty det drager sig städse undan. Du skall inträda i ljuset, men du skall aldrig nå lågan.
13. Brinn av begär efter makt!
14. Brinn av begär efter frid!
15. Åtrå ägodelar framför allt!
16. Men dessa ägodelar måste vara sådana, som tillhöra endast den rena själen, och därför ägas i lika mån av alla rena själar; förty har var och en del i dem blott i förening med alla.
Hungra efter sådana ägodelar, som. kunna ägas av den rena själen, på det du må samla skatter för den livets samfällda ande, som är ditt enda sanna själv.
Den frid, du skall åtrå, är den helgade frid, som intet kan störa, och i vilken själen växer som den heliga blomman på de stilla lagunernas vatten.
Och den makt, som lärjungen skall brinna av begär efter, är den, som kommer honom att synas som ett intet i människors ögon.
17. Sök vägen!
Anm. Dessa två ord kunna tyckas för ringa att stå ensamma. Lärjungen kanske säger: "Skulle jag alls
bekymra mig om dessa tankar, om jag icke sökte vägen?" Hasta dock ej för fort vidare!
Dröj ett ögonblick och tänk efter. Är det vägen du eftertraktar, eller hägrar dimmigt för dig en syn av branta höjder att bestigas av dig, av en stor framtid som skall bli din? Tag dig i akt! Vägen måste sökas för sin egen skull, icke därför, att det är dina fötter, som skola vandra den.
Det finnes en motsvarighet mellan denna regel och den sjuttonde i andra avdelningen. När efter tidsåldrar av kamp och många segrar den avgörande striden är vunnen, och du gör anspråk på den slutliga hemligheten, då är du beredd för den nästa vägen. När den första vägens mål är hunnet och dess slutliga hemlighet avslöjas, då framträder däri en ny vägs mysterium för dig - en väg, som leder ut ur all mänsklig erfarenhet, och som står högt över allt, vad mänsklig uppfattning eller föreställning vill säga. Vid båda dessa punkter är det nödvändigt att vara fullt viss om, att vägen väljes för dess egen skull. Vägen och sanningen komma först, sedan följer livet.
18. Sök vägen genom att samla dig i ditt inre!
19. Sök vägen genom att dristigt gå fram i det yttre!
20. Sök den icke i endast en riktning.
För varje kynne finnes en riktning, som synes mest tilldragande. Men vägen finner man icke genom hängivenhet allena, genom religiösa betraktelser allena, eller genom nitisk förkovran, självuppoffrande arbete, trägen iakttagelse av livet allena. Intet av allt detta kan ensamt för sig föra lärjungen mer än ett steg framåt. Alla spolar äro nödvändiga i stegen. Människornas laster varda sådana spolar, den ena efter den andra, allt efter som de övervinnas. Människornas dygder äro ock förvisso sådana spolar, nödvändiga, och från vilka ingen befrielse gives. Dock, fastän de skapa en klar luft och en lycklig framtid, äro de till ingen nytta, om de äro allena. Människans hela natur måste med visdom tagas i tjänst av den, som önskar beträda vägen. Varje människa är för sig själv den enda vägen, sanningen och livet. Men hon är det ej, förrän hon har hela sin individualitet i sin makt och på samma gång i kraft av sin vaknade andliga vilja fattar och inser, att denna individualitet icke är hon själv utan något, som hon under lidande danat för sitt eget bruk, och med vars hjälp hon sätter sig det målet före att i den mån hennes tillväxt långsamt utvecklar hennes insikt, nå livet bortom och över individualiteten. När hon vet, att det är för detta ändamål, som hennes underbart sammansatta avskilda liv finnes till, då, men först då, är hon på vägen.
Sök den genom att dyka ned i ditt eget innersta väsens hemlighetsfulla och härliga djup.
Sök den genom att pröva all erfarenhet, genom att använda dina sinnen till att förstå individualitetens tillväxt och betydelse samt skönheten liksom dunklet hos dessa andra brottstycken av det gudomliga, som kämpa vid din sida och utgöra det släkte, till vilket du hör. Sök den genom studiet av tillvarons lagar, naturens lagar och det övernaturligas lagar. Och sök den genom själens ödmjuka underkastelse under den ännu blott otydligt skönjbara stjärna, som brinner i ditt inre. Alltjämt skall, medan du vakar och tillbeder, dess ljus växa och tilltaga. Då vet du, att du funnit vägens början. Och när du funnit dess slut, skall ljuset med ens bliva det oändliga ljuset.
A n m. Sök vägen genom att pröva all erfarenhet; och märk, att när jag säger så, säger jag icke: "Giv vika för
sinnenas lockelser för att lära känna dem". Innan du blir ockultist, kan du göra det; men icke efteråt. När du valt och beträtt Vägen, kan du icke utan blygsel giva vika för dessa lockelser. Men du kan erfara dem utan avsky, kan väga, iakttaga och pröva dem och med förtröstans tålamod avvakta den stund, då de icke längre skola fresta dig. Men döm icke den människa, som giver vika; räck henne din hand som en medvandrare, vars fötter blivit tunga av vägens dy. Glöm ej, o lärjunge, att hur stort än svalget må vara mellan den goda människan och syndaren, är det dock större mellan den goda människan och den, som uppnått kunskap, och omätligt mellan den goda människan och människan på tröskeln till gudomligheten. Tag dig därför i akt, så att du icke för snart inbillar dig vara någonting skilt från massan. När du funnit vägens början, skall din själs stjärna visa sitt ljus; och vid det ljuset skall du se, hur stort det mörker är, i vilket den brinner. Sinne, hjärta, hjärna, allt är omtöcknat och mörkt, intill dess den första stora segern vunnits. Bliv icke modfälld och förskräckt av denna syn. Håll dina ögon stadigt fästade på det lilla ljuset; och det skall växa. Men låt mörkret inom dig hjälpa dig att förstå hjälplösheten hos dem, som icke sett något ljus, vilkas själar äro i djupaste mörker. Tadla dem icke. Drag dig ej undan från dem, utan sök att lyfta något litet av världens tunga karma; giv din hjälp åt de få starka händer, som hindra mörkrets makter att vinna fullständig seger. Då skall du inträda i delaktighet av en glädje, som förvisso skall bringa dig mödans och bedrövelsens fullhet, men ock en stor och alltjämt växande sällhet.
21. Bida, att blomman skall öppna sig i tystnaden, som följer på stormen: då, men ej förr.
Den skall spira upp, skjuta i höjden, bilda grenar och blad och sätta knopp, medan stormen varar och striden pågår. Men först när människans hela personlighet upplösts och smält - först när det gudomsfragment, som skapat densamma, betraktar den som blott ett redskap för betydelsefull verksamhet och innehållsrika erfarenheter - först när människans hela natur böjt sig för och underkastat sig dess Högre Själv kan blomman slå ut. Och då inträder ett lugn, sådant som det, som i tropiska länder följer på slagregnet, och då naturen verkar så snabbt, att man kan följa det med ögonen. Ett sådant lugn kommer över den jäktade anden. Och i den djupa tystnaden sker den mystiska tilldragelse, som bevisar, att vägen blivit funnen. Kalla den vid vad namn du vill: det är en röst, som talar, där det icke finnes någon som talar; det är en budbärare, som kommer, en budbärare utan kropp eller form; eller det är själens blomma, som öppnat sig. Det kan ej beskrivas medelst någon liknelse. Men du kan sträcka ut din hand därefter, förbida det och trängta därefter, ännu medan stormen rasar. Tystnaden kan räcka ett ögonblick, eller den kan vara i tusende år. Men den slutar dock en gång. Likväl bär du dess styrka med dig. Åter och åter igen måste striden utkämpas och vinnas. Det är blott under ett förbigående ögonblick, som naturen kan vila.
Anm. Blommans öppnande är det härliga ögonblick, när förnimmelsen vaknar; med den kommer tillförsikt,
kunskap, visshet. Själens plötsliga stillhet är undrets ögonblick; det nästa ögonblicket, som är den glada visshetens, är tystnaden.
Vet, o lärjunge, att de som genomgått tystnaden, känt dess frid och behållit dess kraft, deras innerliga önskan är, att även du skall genomgå den. Därför skall i Lärandets Sal lärjungen alltid finna sin Mästare, när han är i stånd att inträda däri.
De ovanstående reglerna äro de första, som äro skrivna på väggarna i Lärandets Sal. De, som bedja, skola få. De, som önska att läsa, skola läsa. De, som önska att lära, skola lära.
Anm. De som bedja, skola få. Men även om den vanliga människan beder utan återvändo, blir hennes röst
icke bönhörd.
Ty hon beder med förståndet allena; och förståndets röst höres endast på det plan, där förståndet verkar. Ej förr, än de första tjugoen reglerna genomgåtts, säger jag därför: de som bedja, skola få.
Att läsa betyder i ockult mening att läsa med andens ögon. Att bedja är att känna själens hunger, den andliga längtans åtrå. Att kunna läsa betyder att ha ernått förmågan att i någon mån stilla denna hunger. När lärjungen är färdig att få undervisning, blir han antagen, godkänd, erkänd. Det måste vara så, ty han har tänt sitt ljus, och det kan ej döljas. Men att få undervisning är omöjligt, förrän den första stora striden vunnits. Förståndet må inse sanningen, men anden kan ej anamma den. När lärjungen en gång genomgått stormen och nått friden, då består alltid möjligheten för honom att lära, även om han vacklar, tvekar och vänder sig bort Tystnadens Röst är kvar i hans hjärta, och även om han fullständigt lämnar Vägen, skall den en dag åter ljuda, och slita honom sönder och avskilja hans lidelser från hans gudomliga möjligheter. Och då, under smärta och förtvivlans rop från hans övergivna lägre jag, skall han vända åter.
FRID VARE EDER!
Anm. "Min frid giver jag eder", kan endast sägas av Mästaren till hans älskade lärjungar, vilka äro som han
själv. T. o. m. bland dem, som ej känna österns visdom, finnas några, till vilka detta kan sägas, och till vilka det kan sägas med för var dag allt större fog.
(Betrakta de tre sanningarna. De äro lika.)
2.
Men ur den djupa tystnad, som är frid, skall en ljudande stämma höja sig. Och denna stämma skall säga: det är ej som sig bör; du har skördat, nu måste du så. Och väl vetande, att denna röst är tystnaden själv, lyder du.
Du är nu en lärjunge, i stånd att stå, i stånd att höra, i stånd att se, i stånd att tala; som övervunnit begäret och ernått självkännedom; som skådat din själ i dess blomning och igenkänt henne; och hört Tystnadens Röst. Gå nu till Lärandets Sal och läs, vad som är skrivet för dig.
Anm. Att kunna stå är att hava tillförsikt. Att kunna höra är att hava öppnat själens dörrar. Att kunna se är att
hava fått förnimmelseförmågan. Att kunna tala är att hava vunnit förmågan att hjälpa andra. Att hava övervunnit begäret är att hava lärt huru självet skall styras och nyttjas. Att hava ernått självkännedom är att hava dragit sig in i den inre borgen, varifrån den personliga människan kan bedömas med opartiskhet. Att hava skådat din själ i dess blomning är att under ett ögonblick hava i ditt innersta sett en glimt av den omvandling, som en gång skall göra dig till mer än människa. Att igenkänna är att utföra det stora dådet att betrakta det bländande ljuset utan att sänka ögonen och utan att rygga tillbaka i skräck som inför en spöksyn; ty detta händer somliga, och då glider dem den nästan vunna segern ur händerna. Att höra Tystnadens Röst är att förstå, att inifrån kommer den enda sanna ledningen. Att gå till lärandets sal är att inträda i det tillstånd, i vilket undervisning är möjlig. Då skola många ord stå skrivna där för dig, och skrivna i eldskrift, lätt för dig att tyda. Ty när lärjungen är redo, är ock Mästaren redo.
1. Stå avsides i den stundande striden, och fast du kämpar, var icke du krigaren!
2. Uppsök Krigaren, och låt honom kämpa i dig!
3. Mottag order av honom för striden, och lyd dem!
4. Lyd honom, icke som vore han din hövding, utan som vore han du själv, och hans ord dina hemliga önskningars ord; ty han är du själv, fast oändligt mycket visare och starkare än du.
Sök honom, annars kan du i stridens hetta och larm gå honom förbi; och han känner icke dig, om du icke känner honom. Om ditt rop når hans lyssnande öra, då skall han strida i dig och uppfylla den dova tomheten i ditt inre. Och då kan du genomgå striden oberörd och oförtröttad, stående avsides och låtande honom kämpa för dig. Då är det dig icke möjligt att förfela ett enda hugg. Men om du icke söker honom, om du går honom förbi då finnes ingen trygghet för dig. Din hjärna skall omtöcknas och ditt hjärta bli ovisst, och i stridsfältets dammoln skola din syn och dina sinnen svika dig, och du skall icke kunna skilja vän från fiende. Han är du själv. Men du är blott ändlig och underkastad villfarelse; han är evig, och han är ofelbar. Han är den eviga sanningen. När han en gång tagit sin boning i dig och blivit din kämpe, skall han aldrig helt och hållet lämna dig; och på den stora fridens dag skall han varda ett med dig.
5. Lyssna till livets sång!
Anm. Sök den och lyssna till den, först i ditt eget hjärta. I början kanske du säger: "den finnes ej där; när
jag söker, finner jag endast missljud". Sök djupare! Om du återigen blir besviken, så vänta och sök än djupare. I varje människohjärta finnes av naturen en medfödd sång, ett hemligt källsprång. Det kan vara övertäckt och fullkomligt dolt och tilldämt - men det finnes där. Vid själva grundvalen av ditt väsen skall du finna tro, hopp och kärlek. Den som väljer det onda vägrar att blicka in i sig själv och tilltäpper sina öron för sitt hjärtas sång, liksom han tillsluter sina ögon för sin själs ljus. Han gör detta. därför att han tycker det vara lättare att leva i begären. Men i allt liv flyter den starka underström, som icke kan hämmas; de stora vattnen finnas där trots allt. Sök upp dem, och du skall se, att det icke finnes någon, ej ens den eländigaste av alla varelser, som icke har del däri, hur mycket han än sluter sina ögon härför och i sin inbillning bygger kring sig en yttre avskyvärd form. I denna mening är det jag säger dig: alla dessa väsenden, bland vilka du kämpar din strid, äro delar av gudomen. Och så bedräglig är den illusion, som du lever i, att det är svårt att gissa, hos vem du först skall upptäcka den ljuva rösten i andras hjärtan. Men vet, att inom dig själv finnes den för visso. Sök den där, och när du en gång hört den, skall du dess lättare igenkänna den omkring dig.
6. Göm i ditt minne den sång du hör!
7. Lär av den hannoniens lärdom!
8. Du kan stå upprätt nu, fast som klippan bland virvlarna, lydande Krigaren, som är du själv och din Konung; likgiltig i striden för annat än att utföra hans befallningar och utan bekymmer för stridens utgång.
Ty en sak allena är av vikt: att Krigaren skall segra; och du vet att han är oövervinnerlig.
Och när du står så, lugn och på vakt, så använd den hörsel du vunnit genom smärta och smärtans tillintetgörelse. Blott brottstycken av den stora sången nå dina öron, så länge du blott är människa. Men om du hör något därav, så göm det troget i ditt minne, så att intet, som nått dig, går förlorat, och sök att därav lära dig meningen med det mysterium. som omgiver dig. Då skall du med tiden icke behöva någon lärare. Ty liksom individen har röst, så har ock det röst, i vilket individen finnes till. Livet självt förmår tala, och tiger aldrig. Och dess tal är icke, som du i din dövhet tror, en klagan; det är en sång. Lär därav, att du är en del av harmonien; lär av den att lyda harmoniens lagar.
9. Granska med allvar allt livet omkring dig!
10. Lär dig att med förståelse skåda in i människors hjärtan!
Anm. Från en fullkomligt opersonlig ståndpunkt måste det ske, annars färgas din uppfattning. Därför måste
man först ,förstå vad som menas med opersonlighet.
Förståndet är opartiskt: ingen är din fiende, ingen är din vän. Alla och en var äro dina lärare. Din fiende blir ett mysterium, som måste tydas, även om det fordrar tidsåldrar; ty människan måste begripas. Din vän blir en del av dig själv, en utvidgning av dig själv, en gåta, svår att tyda. Endast ett är än svårare att lära känna - ditt eget hjärta. Ej förr än personlighetens fjättrar äro lösta, kan självets djupa mysterium fattas. Ej förr än du ställt dig vid sidan av det, skall det ens i den minsta mån avslöja sig för ditt förstånd. Då, och först då, kan du förstå och styra det. Då, och först då, kan du använda alla dess krafter och viga dem till en värdig tjänst.
11. Granska med särskilt allvar ditt eget hjärta!
12. Ty genom ditt eget hjärta kommer det enda ljus, som kan belysa livet och klargöra det för dina ögon.
Sök lära känna människornas hjärtan, på det du må lära känna den värld, i vilken du lever, och av vilken du strävar att vara en del.
Betrakta det ständigt växlande och föränderliga livet omkring dig, ty det bildas av människornas hjärtan; och i den mån du lär dig förstå deras natur och mening, skall du småningom bliva i stånd att läsa livets större skrift.
13. Talets gåva kommer först med kunskapen. Vinn kunskap, och du skall vinna talets gåva!
Anm. Det är omöjligt att hjälpa andra, förrän du vunnit någon egen visshet. När du lärt dig de första tjugoen
reglerna och inträtt i Lärandets Sal med dina krafter utvecklade och dina sinnen frigjorda, då skall du finna, att det är en källa inom dig, ur vilken orden skola komma.
Efter den trettonde regeln har jag inga vidare anmärkningar att tillägga till vad redan är skrivet.
MIN FRID GIVER JAG EDER.
Dessa anmärkningar äro endast skrivna för dem, vilka jag giver min frid; för dem, som kunna läsa, vad jag skrivit med det inre såväl som med det yttre sinnet.
14. Och när du nu lärt dig bruka de inre sinnena, när du besegrat de yttre sinnenas begär, när du besegrat den individuella själens begär, och när du vunnit kunskap, bered dig nu, o lärjunge, att i verkligheten beträda vägen. Vägen är funnen: gör dig redo att vandra den.
15. Spörj jorden, luften, vattnet om de hemligheter de hava i beredskap för dig.
Utvecklingen av dina inre sinnen sätter dig i stånd att göra det.
16. Spörj jordens helige om de hemligheter de hava i beredskap för dig.
Segern över de yttre sinnenas begär giver dig rätt att göra detta.
17. Spörj det innersta, Den Ende, om den slutliga hemlighet, som denne håller i beredskap för dig genom tidsåldrarna.
Den stora och svåra segern, övervinnandet av den individuella själens begär, är ett många tidsåldrars verk; vänta dig därför ej lönen därför, förrän du samlat tidsåldrar av erfarenhet. När stunden att tillämpa denna sjuttonde regel kommer, är människan på tröskeln att bliva mer än människa.
18. Den kunskap, som nu är din, är din endast därför, att din själ blivit ett med alla rena själar och med det innersta.
Det är en skatt dig anförtrodd från ovan. Förråd den, missbruka den eller försumma den, och det är ännu möjligt för dig att falla från den höga ståndpunkt du uppnått. Även de store hava t. o. m på tröskeln fallit tillbaka, ur stånd att uthärda bördan av sitt ansvar, ur stånd att gå vidare. Bida därför med fruktan och bävan detta ögonblick och var beredd för striden.
19. Det är skrivet, att för den, som står på tröskeln till gudomligheten, finnes ingen lag, ingen ledning.
Men för att giva lärjungen en föreställning om den slutliga striden kan den uttryckas så:
Håll fast vid det, som varken har substans eller tillvaro!
20. Lyssna endast till den röst, som är ljudlös!
21. Se endast på det, som är osynligt lika väl för det inre som det yttre sinnet!
FRID VARE EDER!
KOMMENTARIER.
1
INNAN ÖGONEN KUNNA SE, MÅSTE DE VARA OFÖRMÖGNA. TILL TÅRAR.
Det är av synnerlig vikt, att alla, som komma att läsa dessa blad, hava i minnet, att det är en bok, som kan synas innehålla en smula filosofi men mycket litet förnuft för dem, som tro, att den är skriven på vanligt språk. För de många, som läsa på detta sätt, torde den bliva en tämligen onjutbar föda. Lyd mitt råd och läs så litet som möjligt på detta sätt.
Det finnes ett annat sätt att läsa, som förvisso är det enda av verklig nytta, när det gäller många författare. Det är att läsa, icke "mellan raderna" utan, så att säga, inom orden. Det är i själva verket att tyda en djupsinnig chifferskrift. Alla alkemistiska verk äro skrivna i den chiffer, om vilken jag talar; den har använts av alla tiders stora filosofer och skalder. Den användes systematiskt av livets och vetandets adepter, som, skenbart givande sin djupaste visdom, dölja i själva orden, vari den är klädd, dess verkliga mysterium. De kunna ej göra mer, ty det finnes en naturlag, som fordrar att en människa skall tyda dessa mysterier själv. På intet annat sätt kan hon tillägna sig dem. En människa, som önskar att leva, måste själv äta sin föda. Detta är naturens enkla lag, och den gäller även inom det högre livet. En människa, som vill leva och verka i detta högre liv, kan icke matas med sked som ett litet barn; hon måste äta själv.
Det är min avsikt att i nya och stundom klarare ord framlägga vissa delar av Ljus på Vägen; men om detta mitt försök verkligen kommer att bliva en tolkning, vet jag ej.
För en dövstum blir en sanning icke begripligare, om någon språkkunnig, som tror sig därmed kunna hjälpa honom, översätter de ord, i vilka den är klädd, till än så många levande eller döda språk och skriker dessa olika satser i hans öra. Men för dem, som icke äro dövstumma, är vanligen ett språk lättare än de andra, och det är till sådana jag vänder mig.
De allra första aforismerna i första avdelningen av Ljus på Vägen hava, som jag väl vet, till sin inre betydelse förblivit förseglade för många, som i övrigt anslutit sig till bokens syfte.
Det finnes fyra säkra och bevisade sanningar rörande ingångsporten till ockultismen. De Gyllene Portarne stänga vägen över dess tröskel; dock finnas några, som gå igenom dessa portar och upptäcka det sublima och oändliga bakom dem. I tider, som komma, skola alla ingå genom dessa portar. Men jag är en, som skulle vilja, att tiden, den store bedragaren, icke vore så övermäktig. Till dem som känna och älska honom, har jag intet att säga, men för de andra - och de äro icke så få, som några kanske tro -, för vilka tidens lopp är såsom slagen av en stångjärnshammare och rummets skrankor liksom strängarna i en järnbur, vill jag översätta och åter översätta, till dess de fullt förstå.
De fyra sanningar, som stå skrivna på första sidan av Ljus på Vägen, hava avseende på den provinvigning, som den tillämnade ockultisten underkastas. Intill dess han genomgått denna, kan han ej ens nå till låset på porten, som leder till kunskap. Kunskap är människans högsta och bästa arvedel; varför skulle hon ej då försöka vinna densamma på varje möjlig väg? Laboratoriet är icke det enda ställe, där undersökningar kunna göras; vi måste komma ihåg, att v e t e n s k a p kommer av veta, kunskap av kunna i betydelsen känna, äga kännedom om. Vetenskapen behandlar därför ej endast materien, icke ens i dess finaste och svåråtkomligaste former. En sådan föreställning är född endast av vår tids trångsynthet. Vetenskapen omfattar alla former av vetande. Det är ytterst intressant att få veta, vad kemisten upptäcker, och se honom finna vägen genom materiens tätaste till dess finare former; men det finnes andra slag av vetande än detta, och det är icke alla, som inskränka sitt (strängt vetenskapliga) begär efter kunskap till sådana experiment och erfarenheter, som kunna prövas med de fysiska sinnena.
Var och en, som icke är i hög grad inskränkt eller förslöad av någon förhärskande last, har anat eller kanske t. o. m funnit med någon grad av visshet, att det gives finare sinnen inom de fysiska sinnena. Och det ligger intet märkvärdigt häri. Om vi gjorde oss mödan att inkalla naturen som vittne, skulle vi finna, att allt, som kan förnimmas med den vanliga synförmågan, har något långt viktigare än sig själv dolt inom sig; mikroskopet har öppnat en ny värld för oss, men inom dessa små gömmor, som det visar oss, ligger det mysterium, som intet mekaniskt instrument kan nå.
Hela världen ända ned till dess mest materiella former livas och upplyses av en inre värld. Denna inre värld kallas av somliga den "astrala", och det är ett namn så gott som något annat, fastän det blott betyder "stjärnlik"; men stjärnorna äro, såsom Locke framhöll, lysande kroppar, som giva ljus av sig själva. Denna egenskap är karakteristisk för det liv, som dväljes ini materien, ty de, som se det, behöva ingen lykta härtill. Det engelska ordet star (stjärna) är härlett från det anglosaxiska s t i r -a n (röra, s t y r a), och obestridligen är det ju det inre livet, som är det yttres behärskare, alldeles som en människas hjärna styr hennes läppars rörelser. Ehuru alltså benämningen astral icke är så särdeles bra i sig själv, synes den mig dock användbar för mitt nuvarande ändamål. *
Hela Ljus på Vägen är skriven i en astral chiffer och kan därför endast tydas av den, som läser astralt. Och dess föreskrifter äro huvudsakligen avsedda för odlandet och utvecklandet av det astrala livet. Intill dess det första steget i denna utveckling är taget, är det snabba kunskapsförvärv, som kallas intuition med visshet, omöjligt för människan, Och denna bestämda och vissa intuition är den enda källa till vetande, som sätter en människa i stånd att arbeta snabbt och att inom gränserna för sitt medvetna strävande uppnå sin sanna och höga värdighet. Att vinna kunskap genom experiment är en allt för långsam metod för dem, som sträva efter att utföra verkligt arbete; den som får den genom viss intuition, behärskar dess olika former med ytterlig snabbhet, genom väldig viljeansträngning; liksom en beslutsam arbetare griper sina verktyg obekymrad om deras tyngd eller någon annan svårighet, som kunde stå i vägen för honom. Han dröjer icke för att noggrant undersöka vart och ett - han begagnar dem, som han ser äro lämpligast.
Alla reglerna i Ljus på Vägen äro skrivna för alla lärjungar, men endast för lärjungar - dem, som "taga emot kunskap". För ingen annan än lärjungen i denna skola äro dess lagar av något gagn eller intresse.
Till alla, som äro allvarligt intresserade av ockultismen, säger jag först och främst: tag emot kunskap. Den som haver, honom skall varda givet. Det är gagnlöst att vänta på den. Tidens sköte skall sluta sig inför dig, och i dagar som komma skall du förbliva ofödd, utan förmåga. Därför säger jag till dem, som hava någon hunger eller törst efter kunskap, giv akt på dessa regler. De äro ingalunda hopsatta eller uppfunna av mig. De äro endast uttrycket i ord för lagar i övernaturen, sanningar, lika absoluta inom sitt eget område som de lagar, vilka styra jorden i dess bana eller företeelserna inom dess luftkrets.
De sinnen, varom talas i dessa fyra språk, äro de astrala, inre sinnena.
Ingen människa önskar att se det ljus, som upplyser den av rummet oberoende själen, förrän lidande och sorg och förtvivlan drivit henne bort från den vanliga mänsklighetens liv. Först kramar hon ut njutningen till sista droppen, sedan smärtan - tills slutligen hennes ögon äro oförmögna till tårar.
Detta är en sanning, ehuru jag till fullo vet, att den skall mötas av en kraftig protest från många, som livligt intressera sig för tankar, framsprungna ur det inre livet. Att s e med det astrala ögat är en verksamhetsform, som det är svårt för oss att omedelbart förstå. Vetenskapsmannen vet mycket väl, vilket underverk som utföres av varje barn, som födes till världen, då det första gången blir herre över sina ögons syn och tvingar dem att lyda hjärnan. Ett liknande underverk utföres visserligen med varje sinne, men detta förvärvande av herraväldet över synen är måhända det mest förundransvärda av dem. Och dock gör barnet det nästan omedvetet, endast genom den nedärvda varians stora makt. Ingen är nu medveten om, att han en gång gjort det; liksom vi ju heller icke kunna minnas de olika muskelrörelser, som satte oss i stånd att gå uppför en backe för ett år sedan. Detta beror därpå, att vi leva och röras och hava vår varelse i materien - vår kunskap om denna har blivit intuitiv.
- - - - - - - - - - - - - - -
* Sedan "Ljus på Vägen" utkom, har den teosofiska nomenklaturen undergått betydande förändringar. Vad som i "Ljus på Vägen" kallas "astral" skulle numera kunna översättas med "andlig" och vad som kallas "eterisk" med "astral". (Se "Lucifer" Volm. 1, n:r 3). (ö. a.)
Med vårt astrala liv är det helt annorlunda. Genom långa förflutna tidsåldrar har människan nästan fullständigt försummat detta liv - till den grad, att hon faktiskt förlorat förmågan att använda sina (astrala) sinnen. Det är visserligen sant, att i varje civilisation ett ljus går upp, och människan bekänner med större eller mindre osäkerhet och dårskap, att hon vet sig själv vara till. Men oftast förnekar hon det och blir en materialist, detta sällsamma ting, en varelse, som ej kan se sitt eget ljus, ett levande ting, som ej vill leva, ett astralt djur, som har ögon och öron, talförmåga och kraft, och dock ej vill begagna någon av dessa gåvor. Detta är förhållandet i närvarande tid, och den till vana blivna okunnigheten har blivit så ingrodd, att ingen numera är i stånd att se med den inre synen, förrän dödens närhet ej endast gjort de fysiska ögonen blinda, utan även berövat dem tårarna, livets vatten.
Att vara oförmögen till tårar är att hava blivit medveten om och besegrat den lägre mänskliga naturen och hava vunnit en jämvikt, som ej kan skakas av personliga sinnesrörelser. Det innebär icke hjärtehårdhet eller liknöjdhet. Det innebär ej heller den utmattning genom smärta, som gör den lidande själen oförmögen att lida intensivt; det betyder icke ålderdomens slapphet, då känslan blir slö, därför att de strängar, som vibrera för densamma, äro utslitna. Intet av dessa själstillstånd duger för en lärjunge; och om något av dem råder hos honom, måste det kuvas, innan vägen kan beträdas. Hjärtehårdhet kännetecknar den själviska människan, egoisten, för vilken porten är för alltid sluten. Liknöjdhet hörer dåren till och den falske filosofen, dem, vilkas ljumhet gör dem till blotta marionetter, icke starka nog att se tillvarons verklighet i ansiktet. Då lidande och sorg hava brutit udden av smärtan, är följden en försoffning, ej olik den som åtföljer ålderdomen, sådan som denna vanligen genomgås av människor. Ett sådant tillstånd gör beträdandet av vägen omöjligt, ty det första steget är ett svårt steg och fordrar en stark människa, full av andlig och lekamlig kraft.
Ögonen äro, som Edgar Allan Poe så sant sade, själens fönster, fönstren i det spökslott, i vilket den bor. Detta är den närmaste tolkningen på vanligt språk av textens mening. Om bekymmer, fruktan, missräkning eller fröjd kunna skaka själen så, att dess fasta samband med den i sitt lugn upphöjda ande, som ger den dess högre liv, lossas, och livets vatten bryter fram, dränkande kunskap i känsla, då beslöjas allt, fönstren fördunklas, ljuset är gagnlöst. Detta är lika bokstavligt sant, som att en människa, vilken vid branten av en avgrund genom någon plötslig sinnesrörelse förlorar besinningen, ofelbart störtar ned. Kroppens järnvikt måste bibehållas, icke endast på farliga platser utan även på jämna marken och med tillgodogörande av allt det bistånd naturen giver oss genom tyngdkraften. Så är det även med själen; den är länken mellan den yttre kroppen och stjärneanden ovanom. Den gudomliga gnistan dväljes i det stilla rummet, där ingen naturrevolution kan skaka luften. Det är så alltid. Men själen kan förlora sitt medvetna samband med den, sin kunskap om den, även fast de två äro delar av ett enda helt; och det är genom sinnesrörelser, genom sinnesförnimmelser, som detta samband lossas. Att skakas vare sig av fröjd eller smärta orsakar en livlig vibration, som för människans medvetande är liv. Nu är det ej så, att denna känslighet minskas, då lärjungen börjar sin träning; den tvärtom ökas. Det är det första provet på hans styrka; han måste känna, njuta eller lida mer djupt än andra människor, under det han dock tagit på sig en plikt, som icke gäller för andra människor, den, att icke låta sina känslor rubba honom från hans föresatta mål. Han måste genast vid första steget taga sig själv stadigt i handen och lägga betslet i sin egen mun; ingen annan kan göra det för honom.
De första fyra aforismerna i Ljus p å V ä g e n åsyfta, som sagt är, uteslutande den astrala utvecklingen. Denna utveckling måste till en viss grad hava ägt rum, d. v. s. den måste på fullt allvar hava påbörjats, innan återstoden av denna framställning är fullt begriplig för annat än förståndet, och, förvisso, innan den kan tillgodogöras i praktiken, icke endast studeras i teorien.
I ett av de stora mystiska brödraskapen firas tidigt på året fyra ceremonier, vilka praktiskt illustrera och förklara dessa aforismer. Det är ceremonier, i vilka endast noviser taga del, ty de äro endast förberedande sådana. Men vi förstå, vilken allvarlig sak det är att bliva lärjunge, då vi betänka, att de alla äro offerceremonier. Den första är den, om vilken jag nyss talat. För den intensivaste njutning, för den bittraste smärta och förtvivlans ångest blottställes den skälvande själen, som ännu ej funnit ljus i mörkret, som är hjälplös som en blind; och till dess dessa stormlöpningar kunna uthärdas utan förlust av jämvikten, måste de astrala sinnena förbliva förseglade. Detta är en barmhärtig lag. "Mediet" eller "spiritisten", som utan förberedelse huvudstupa kastar sig in i den psykiska världen, är en lagbrytare, han bryter mot övernaturens lagar. De som bryta mot naturens lagar förlora sin kroppsliga hälsa, de som bryta emot lagarna för det inre livet förlora sin själs hälsa.
"Medier" kunna bliva sinnessjuka, självmördare, eländiga varelser utan moralisk känsla, och stå ofta till slut utan tro, tvivlare på t. o. m. det de sett med egna ögon. Lärjungen måste däremot bliva sin egen läromästare, innan han kan våga sig in på denna farliga väg och försöka möta de varelser, som leva och verka i den astrala världen, och som vi kalla Mästare på grund av deras stora kunskap och deras förmåga att behärska ej endast sig själva utan även krafterna omkring sig.
Skillnaden mellan själens tillstånd, då den lever för sinnesförnimmelsernas liv och då den lever för kunskapens, är densamma som mellan vibration och stadga. Detta är det närmaste bokstavliga uttrycket för förhållandet; men det är endast bokstavligt för förståndet, icke för intuitionen. För denna del av människans medvetande fordras en annan ordbok. Begreppet "stadig" kunde måhända här återges med "hemma". I sinnesförnimmelser kan intet varaktigt hem finnas, ty förändring är lagen för detta tillstånd av vibration. Detta är vad som först måste läras av lärjungen. Det är av intet gagn att stanna och gråta över en bild i ett kaleidoskop, när den redan gått förbi.
Det är ett välkänt förhållande, och ett som Bulwer Lytton givit en livlig skildring av, att den första erfarenhet, lärjungen i ockultismen gör, är en outhärdlig beklämning. En känsla av tomhet kommer över honom, som gör världen till en öken, livet till en fruktlös strävan. Detta följer på hans första allvarliga begrundande av det abstrakta. Stirrande på eller blott försökande att skönja sin egen naturs outtömliga mysterium, drager han själv begynnelseprovet över sig. Svängningen mellan njutning och smärta upphör, kanske blott för ett ögonblick; men detta är nog för att slita de fasta förtöjningar, med vilka han dittills varit bunden vid sinnesförnimmelsernas värld. Han har, om än så kortvarigt, erfarit det större livet, och han fortsätter med den vanliga tillvaron, tyngd av en känsla av overklighet, av tom, hemsk intighet. Detta var den nattmara, som hemsökte Bulwer Lyttons neofyt i "Zanoni"; och t. o. m. Zanoni själv, som hade lärt stora sanningar och blivit förlänad med stora krafter, hade i själva verket icke passerat den tröskel, där fruktan och hopp, förtvivlan och glädje synas ena ögonblicket som absoluta verkligheter, det nästa som blotta inbillningsfoster.
Inträdesprovet ställes ofta på oss av livet självt. Ty livet är ändå till sist den store läraren. Vi återvända för att studera det, sedan vi vunnit makt över det, alldeles som professorn i kemi lär sig mer i laboratoriet än hans lärjunge gör. Det finnes personer så nära kunskapens port, att livet självt bereder dem för inträdet därigenom, och ingen särskild åtgärd behöves för att kalla på den hemske väktaren av ingången. Dessa måste av naturen vara utrustade med en på samma gång ytterst känslig och kraftig organism, i stånd till den livligaste njutning; och sedan kommer lidandet och gör sitt stora värv. De intensivaste former av lidande träffa en sådan natur, tills han slutligen reser sig ur sin medvetenhets bedövning och med hjälp av sin inneboende livskraft träder över tröskeln in i fridens hemvist. Då förlorar livets vibration sin tyranniska makt. Den känsliga naturen har ännu mycket att lida; men själen har frigjort sig och står upprätt, ledande livet mot dess höga mål. De som äro tidens trälar och långsamt skrida genom alla hans områden, måste genomleva en långt utdragen serie av sinnesförnimmelser och äro underkastade en beständig blandning av njutning och smärta. De våga ej fatta självets orm med ett stadigt grepp och besegra honom, sålunda blivande gudomliga, utan föredraga att fortsätta som förut, för varje steg sargade av olika erfarenheter, slagna av de stridande krafterna.
Då någon av dessa tidens trälar besluter sig att inträda på ockultismens väg, är det detta som är hans första uppgift. Om livet icke har lärt honom det, om han ej har styrka nog att lära sig själv, och om han är stark nog att begära hjälp av en Mästare, då sättes han på detta förfärliga prov, skildrat i "Zanoni". Den oscillation, i vilken han lever, hör upp ett ögonblick, och han har att överleva skakningen av att se tätt inför sig det, som vid första ögonkastet tycktes honom intets stora avgrund. Ej förr än han lärt sig att dväljas i denna avgrund och funnit dess frid, kunna hans ögon vara oförmögna till tårar.
2
INNAN ÖRAT KAN HÖRA MÅSTE DET HAVA FÖRLORAT SIN KÄNSLIGHET.
De första fyra reglerna i Ljus på vägen äro utan tvivel, huru underligt påståendet än låter, de viktigaste i hela boken; med undantag för blott en enda. Orsaken därtill är den, att de innehålla den astrala människans livslag, själva hennes skapande princip. Och det är endast i det astrala (eller självupplysta) medvetandet, som de därpå följande reglerna hava någon levande betydelse. Lär man sig en gång att bruka de astrala sinnena, så blir det en helt naturlig sak, att man även börjar begagna dem; och de senare reglerna äro blott anvisningar till deras bruk. Då jag säger detta, menar jag naturligtvis, att de första fyra reglerna äro de, som äro av vikt och intresse för dem, som läsa dem i tryck. Då de äro inristade i en människas hjärta och i hennes liv, då bliva utan allt tvivel de andra reglerna icke endast intressanta eller utomordentliga metafysiska påståenden, utan verkliga levande fakta, vilka måste tillgodogöras och upplevas.
De fyra reglerna stå skrivna i den stora salen hos varje verklig loge av ett levande brödraskap. Vare sig människan är i färd med att sälja sin själ till djävulen, liksom Faust, eller hon kommer att besegras i kampen, som Hamlet, eller hon är i begrepp att stiga över gränsen, i vilket fall som helst äro dessa ord för henne. En man kan välja mellan dygd och last, men ej förr, än han är man; ett barn eller ett oskäligt djur kan ej göra detta val. På samma sätt med lärjungen; han måste först bliva lärjunge, innan han ens kan se de vägar, han har att välja mellan. Detta arbete att skapa sig själv till en lärjunge, den nya födelsen, måste han utföra ensam, utan någon lärare. Förr än de fyra reglerna tillägnats, kan ingen lärare vara av någon nytta för honom. Och detta är orsaken, varför "Mästarna" omtalas på det sätt som sker. Inga verkliga mästare, vare sig adepter i makt, i kärlek eller i mörker, kunna inverka på en människa, förrän hon hunnit över dessa fyra regler.
Tårarna kunna, som jag sagt, kallas livets vatten. Själen måste hava gjort sig oberoende av mänskliga sinnesrörelser, måste hava tillkämpat sig en jämvikt, som ej kan rubbas av olyckan, innan hennes ögon kunna öppnas för den övermänskliga världen.
Mästarnas röst ljuder alltid i världen; men endast de höra den, vilkas öron ej mer äro mottagliga för de ljud, som hava inflytande på det personliga livet. Löje lättar ej längre hjärtat, vrede kan ej mera uppreta det, ömma ord bringa det ingen balsam. Ty det därinom, för vilket öronen äro som en port, är i sig självt ett orubbligt fridens hemvist, som ingen kan störa.
Liksom ögonen äro själens fönster, så äro öronen dess portar eller dörrar. Genom dem kommer kunskap om världens oro och larm. De store, som besegrat livet, som blivit mer än lärjungar, stå i frid och oberörda mitt i mänsklighetens upprörda hav och bland dess ständigt växlande tavlor. De äga inom sig en viss och säker kunskap och en fullkomlig frid; och därför uppröras eller uppeggas de icke genom de bristfälliga och felaktiga underrättelser, som bringas till deras öron av de varelsers skiftande röster, som omgiva dem. När jag säger kunskap, menar jag intuitiv kunskap. Detta vissa vetande kan aldrig vinnas genom strängt arbete, ej heller genom experiment, ty dessa metoder äro endast användbara på materien, och materien är i sig själv en fullständigt "oviss" substans, oupphörligt stadd i förändring. De mest absoluta och allmängiltiga lagar för det liv, som av vetenskapsmännen uppfattas som det fysiska och naturliga, skola upphöra att gälla, då detta världsallts liv har upphört att finnas till och endast dess själ är kvar i tystnaden. Vad värde har då väl kunskapen om dess lagar, förvärvad genom flit och iakttagelse?
Må ingen läsare eller kritisk granskare föreställa sig, att jag härmed avser att underskatta eller nedsätta på detta sätt vunnen kunskap eller vetenskapsmäns arbete. Tvärtom anser jag, att vetenskapsmännen äro det nutida tänkandets banbrytare. Vitterhetens och konstens dagar, då skalder och konstnärer sågo det gudomliga ljuset och tolkade det på sitt eget storslagna språk - dessa dagar ligga begravna i det längesedan förflutna med bildhuggarna före Phidias och skalderna före Homeros. Mysterierna behärska ej längre tankens och skönhetens värld; människolivet är den härskande makten, ej det som ligger bortom detsamma. Men vetenskapens arbetare gå framåt, icke så mycket av egen vilja som rent av drivna genom omständigheternas makt, mot den avlägsna gräns, som skiljer de ting, som kunna tydas, från dem som ej kunna det. Varje ny upptäckt driver dem ett steg framåt. Därför aktar jag mycket högt kunskap, vunnen genom arbete och experiment.
Men intuitiv kunskap är något helt annat. Den förvärvas icke på något sätt, utan är, så att säga, en förmåga hos själen; icke den djuriska själen, den som blir en gengångare efter döden, om lustar och begär eller minnet av onda handlingar binda den vid grannskapet av mänskliga varelser, utan den gudomliga själen, som ger liv åt alla den individualiserade varelsens successiva mänskliga former.
Denna förmåga innebor i den gudomliga själen och är medfödd. Och den som vill bliva lärjunge måste höja sig till medvetande därom genom en intensiv, beslutsam, okuvlig viljeansträngning. Jag använder ordet okuvlig av ett bestämt skäl. Endast den som är otämjelig, som ej kan betvingas, som vet, att han har att vara herre över människor, över omständigheter, över allt utom över sin egen gudomliga natur, kan väcka till liv denna förmåga. "Genom tron är allting möjligt". Den tvivlande skrattar åt tron och skryter över att ej hava någon. Men sanningen är, att tron är ett mäktigt hjälpmedel, en väldig makt, som i själva verket förmår allt. Ty den är föreningslänken och förbundet mellan människans gudomliga del och hennes lägre jag.
Användandet av detta hjälpmedel är alldeles nödvändigt för att vinna intuitiv kunskap; ty om en människa ej tror, att sådan kunskap finnes inom henne själv, hur kan hon då göra anspråk på den och bruka den.
Utan den är hon mer hjälplös än drivveden eller vraket på oceanens väldiga vågor. De kastas hit och dit, och så kan en människa kastas av lyckans växlingar. Men sådana händelser äro rent yttre och av mycket liten betydelse. En slav kan släpas i bojor genom gatorna och dock bibehålla en filosofs lugna sinne, såsom fallet var med slaven Epictetus. En människa kan äga all världens rikedomar och skenbarligen vara ensam herre över sitt öde, och dock känner hon ingen frid, ingen säkerhet, ty hon skakas i sitt inre av varje tankevåg, som hon kommer i beröring med. Och dessa växlande vågor kasta människan ej blott kroppsligen hit och dit, som drivved på vattnen; det betydde mindre. Men de tränga in genom hennes själs dörrar och översvämma denna själ och göra den blind och tom och sopa bort all beståndande intelligens, så att varje det flyktigaste intryck förmår inverka på densamma.
För att förtydliga vad jag menar vill jag använda en bild. Tänk på en författare, som sitter och skriver, en målare vid sitt staffli, en kompositör lyssnande till de melodier, som stiga upp i hans rika fantasi; sätt någon av dessa arbetare vid ett öppet fönster, vettande mot en bullrande gata. Makten av det liv, som besjälar dem förlamar både syn och hörsel, och stadens mångskiftande företeelser draga förbi deras syn utan att de fästa sig vid dem. Men en människa, vars sinne är tomt, vars tid ändamålslöst förflyter, iakttager vid samma fönster de förbigående och ihågkommer de ansikten, som möjligen behaga eller intressera henne. Så är det med sinnet i dess förhållande till den eviga sanningen. När det ej mer överflyttar sina förändringar, sin ofullständiga kunskap, sina otillförlitliga underrättelser till själen, då tändes i detta den inre fridens hemvist, som redan blivit funnet då den första regeln lärts, då tändes där den verkliga kunskapens ljus. Då börja öronen att höra. Mycket otydligt, mycket svagt i början. Och i sanning, sa svaga och milda äro dessa första tecken till begynnelsen av sant, verkligt liv, att de stundom skjutas åt sidan såsom blotta inbillningar, fantasier.
Men innan dessa kunna bliva mer än blotta inbillningar, måste intighetens avgrund trotsas i en annan form. Den ytterliga tystnad, som endast kan komma, då man sluter till öronen för alla förbifarande ljud, kommer som en fasa, t. o. m. mer förlamande än rymdens formlösa tomhet. Vår enda föreställning om den tomma rymden torde, om den reduceras till sitt yttersta tankeelement, vara kolsvart mörker. Detta är en stor fysisk fasa för de flesta människor, och betraktat som ett evigt och oföränderligt tillstånd, måste det för själen te sig som förintelse snarare än något annat. Men detta är dock utplånandet av endast ett sinne, och ljudet av en röst kan komma med lättnad och tröst t. o. m. i det djupaste mörker. Då lärjungen funnit vägen in i detta mörker, som är den fasansfulla avgrunden, måste han så stänga sin själs dörrar, att ingen tröstare kan komma därin, och ej heller någon fiende. Och det är vid denna andra ansträngning som det förhållandet, att smärta och njutning äro blott en och samma förnimmelse, varder begripligt för dem, som förut varit ur stånd att fatta det. Ty när tystnadens ensamhet är nådd, då hungrar själen så intensivt och häftigt efter någon förnimmelse att stödja sig vid, att en smärtsam sådan skulle vara lika begärligt välkommen som en behaglig. När detta medvetande nåtts, kan den modiga människan, genom att gripa och hålla fast det, med ens utrota "känsligheten". När örat ej mer gör någon skillnad mellan det som är behagligt och det som är smärtsamt, då röner det ej längre inflytande av andras röster, Och då först kan själens dörr öppnas, och öppnas utan fara.
Att lära sig "se" är det första värvet och det lättaste, ty det utföres delvis med hjälp av förståndet. Förståndet kan besegra hjärtat, såsom är väl bekant i det vanliga livet. Därför ligger detta förberedande steg inom materiens område. Men det andra steget måste tagas utan något sådant bistånd, och utan materiell hjälp av vad slag det vara må. Naturligtvis menar jag med materiell hjälp hjärnans eller känslornas eller den mänskliga själens verksamhet. Genom att tvinga öronen att lyssna endast till den eviga tystnaden, blir den varelse vi kalla människa någonting som ej längre är människa. Även en mycket ytlig överblick av de tusen och en inflytelser, som utövas på oss av andra, skall visa att det måste vara så. En lärjunge uppfyller alla sina plikter som människa, men han uppfyller dem i överensstämmelse med sin egen åsikt om det rätta, icke efter vad någon annan person eller något samfund av personer anser vara rätt. Detta är ett synnerligen påtagligt resultat av att följa kunskapens troslära i stället för någon av de blinda trosbekännelserna.
För att nå den rena tystnad, som är nödvändig för lärjungen, måste hjärtat och känslorna, hjärnan och dess förståndsslut skjutas åt sidan. Bådadera äro blott mekanismer, som skola förstöras, då människans levnadsdagar gå ut. Det är väsendet bakom, det som är den verkliga drivkraften, och som gör att människan lever, som nu tvingas att resa sig och handla. Nu är den farligaste stunden kommen. Vid det första provet kunna människor förlora förståndet av fruktan; detta första prov har Bulwer Lytton beskrivit. Men ingen romanförfattare har följt med till det andra provet, ehuru några av skalderna hava det. Dess svårighet och stora farlighet ligger däri, att måttet på en mans styrka är måttet på hans utsikt att gå igenom det eller att över huvud taget alls kunna taga itu därmed. Om han har kraft nog att väcka denna honom så obekanta del av sig själv, det högsta väsendet, då har han kraft att skjuta upp de Gyllene Portarne, då är han den sanne alkemisten, i besittning av livselixiret.
Det är vid denna punkt i erfarenheten, som ockultisten avskiljes från alla andra människor och inträder i ett liv, som är hans eget; på den väg som är individuell fullkomning i stället för blott lydnad för de andliga väsen, som styra och leda vår jord. Detta höjande av sig själv till en individuell makt identifierar honom i verkligheten med livets ädlare krafter och gör honom till ett med dem. Ty de stå över denna jordens krafter och detta världsallts lagar. Häri ligger människans enda hopp om framgång i det stora värvet; att taga ett språng från sin nuvarande ståndpunkt till sin nästa och på en gång bliva en integrerande del av naturens gudomliga kraft, så som hon varit en integrerande del av dess intellektuella kraft, denna stora natur, till vilken hon hör. Hon står alltid framom sig själv, om en sådan motsägelse kan förstås. Det är de människor, som framhärda i denna ställning, de som tro på sin egen och på hela släktets inneboende kraft till framåtskridande, det är dessa, som äro de äldre bröderna, banbrytarna. Var och en måste utföra det stora språnget själv och utan hjälp; men det är dock liksom en stav att stödja sig på, vissheten att andra hava vandrat den vägen. Det är möjligt att de gått förlorade i avgrunden; det betyder föga - de hade i alla fall modet att våga steget. Orsaken varför jag säger att det är möjligt, att de gått förlorade i avgrunden, är det förhållandet, att en, som gått igenom, icke kan igenkännas, förrän det andra och helt och hållet nya tillståndet uppnåtts av båda. Det är icke nödvändigt att nu ingå på vad slags tillstånd detta kan vara. jag vill nu endast framhålla detta, att i början, när människan inträder i tystnaden, förlorar hon känningen med sina vänner, sina älskade, alla som varit henne nära och kära; och förlorar även ur sikte sina lärare och dem, som gått före henne på vägen. Jag påpekar detta, emedan knappast någon passerar igenom utan bitter klagan. Kunde blott själen på förhand fatta, att tystnaden måste vara fullständig, skulle säkerligen denna klagan icke behöva resa sig som ett hinder på vägen. Din lärare eller din föregångare kanske håller din hand i sin och kan hysa för dig den djupaste medkänsla, som ett människohjärta är mäktigt. Men när tystnaden och mörkret komma, förlorar du all känning med honom; du är ensam och han kan ej hjälpa dig - icke därför att hans makt skulle vara slut utan emedan du frambesvurit din stora fiende.
Med din stora fiende menar jag dig själv. Om du har makt att i mörkret och tystnaden se din egen själ i ansiktet, så har du besegrat det fysiska eller det djuriska jaget, som dväljes endast i sinnesförnimmelserna.
Detta påstående känner jag skall synas svårfattligt, men i verkligheten är det helt enkelt. När människan nått sin mognad, och civilisationen är på sin höjdpunkt, då står hon mellan två eldar, Kunde hon blott göra rättigheterna på sin dyrbara arvedel gällande, skulle det rent djuriska livets pressande tyngd falla bort från henne utan svårighet. Men hon gör det ej, och därför blomstra människosläktena och vissna sedan och dö bort och förmultna från jordens yta, huru lysande än blomman varit. Och det lämnas åt individen att göra denna stora ansträngning; att vägra att låta sig förskräckas av sin högre natur; att vägra att låta sig dragas tillbaka av sitt lägre och mer materiella själv. Varje individ som utför detta är en släktets återlösare. Han kanske ej basunerar ut sina gärningar, utan håller sig dold i bakgrunden och tystnaden; men det är ett faktum, att han bildar en länk mellan människan och hennes gudomliga del; mellan det kända och det okända; mellan stojet på salutorget och det snötäckta Himalayas högtidliga stillhet. Han behöver ej gå omkring bland människor för att vara denna länk; i det astrala är han denna länk, och detta faktum gör honom till en varelse av en annan ordning än resten av människosläktet. T. o. m. så tidigt på vägen till kunskap, som när han blott tagit det andra steget, finner han sitt fotfäste mera säkert, och blir medveten om, att han är en erkänd del av ett helt.
Detta är en av de motsägelser i livet, som inträffa så beständigt att de giva ämne åt diktaren. Ockultisten finner, att de bliva än mer markerade, då han söker leva det liv, han valt. När han drager sig tillbaka inom sig själv och blir oavhängig, finner han sig än tydligare utgöra en del av en stor flodvåg av i bestämd riktning gående tanke och känsla.. Då han lärt sig den första läxan, besegrat hjärtats hunger och vägrat att leva på andras kärlek, finner han sig bättre i stånd att ingiva kärlek. När han kastar bort livet, kommer det till honom i en ny form och med en ny mening. Världen har alltid för människan varit en plats med många motsägelser; då hon blir en lärjunge, finner hon att livet kan sägas vara en serie av paradoxer. Detta är ett faktum i naturen, och dess orsak är begriplig nog. Människans själ "'dväljes fjärran likt en stjärna"; detta är fallet även med den lägste bland oss, under det att hennes medvetande är underkastat lagen för vibrerande och av sinnena beroende liv. Detta ensamt är nog att orsaka dessa karaktärsförvecklingar, som äro romanförfattarens material; varje människa är ett mysterium, för vän såväl som för ovän, och för sig själv. Hennes motiv äro ofta ej möjliga att upptäcka, och hon kan ej pröva deras halt eller veta, varför hon gör det eller det. Lärjungens arbete går ut på att väcka medvetandet i denna stjärnedel av sig själv, varest hans makt och gudomlighet ligga sovande. När detta medvetande blir väckt, bliva motsägelserna i människan själv mera markerade än förut, och likaledes de paradoxer hon lever i. Ty människan skapar naturligtvis sitt eget liv; och "äventyr tillfalla den äventyrslystne" är ett av dessa visa ordspråk, som grunda sig på verkliga förhållanden och täcka hela området för mänsklig erfarenhet.
Tryck på den gudomliga delen av människan återverkar på den djuriska delen. När den tysta själen vaknar, gör den människans liv mer ändamålsrikt, mer levande, mer verkligt och ansvarsfullt. För att begagna de två exempel vi redan förut använt: ockultisten, som dragit sig tillbaka inom, sin egen borg, har funnit sin styrka; omedelbart varsebliver han de fordringar, plikten ställer på honom. Han vinner icke sin styrka på grund av egna rättigheter, utan emedan han är en del av det hela; och i samma ögonblick han är frigjord från den fysiska livsvibrationens välde och kan stå orubblig, ropar den yttre världen högt till honom att komma och arbeta i densamma. Så även med hjärtat. Då det ej längre åtrår att taga emot, blir dess uppgift att giva med fulla händer.
Ljus på Vägen har kallats en bok av paradoxer, och detta med rätta; vad annat kunde den vara, när den behandlar lärjungens verkliga personliga erfarenhet?
Att hava förvärvat de astrala syn och hörselsinnena, eller med andra ord att hava vunnit förnimmelseförmåga och öppnat själens dörrar, äro jätteverk och kunna kräva offret av många på varandra följande inkarnationer. Och dock, när viljan vunnit sin styrka, kan hela undret utföras på en sekund. Då är lärjungen ej mer tidens tjänare.
Dessa två första steg äro negativa, d. v. s. de innebära återgång från en för handen varande sakernas ställning snarare än framåtskridande mot en annan. De två nästa äro positiva, innebärande fortskridande till ett annat tillvarelsestadium.
3
INNAN RÖSTEN KAN TALA I MÄSTARNAS NÄRVARO.
Talet är förmågan att meddela sig; inträdande i aktivt liv kännetecknas genom dess vinnande.
Och innan jag nu går längre, vill jag något förklara det sätt, på vilket reglerna i Ljus på Vägen äro ordnade.
De första sju av de numrerade äro underavdelningar av de två första onumrerade reglerna, vilka jag behandlat i det föregående. De numrerade reglerna voro endast ett försök till utläggning av de onumrerade. Reglerna 8 till 15 höra till den onumrerade regel, som jag nu skall behandla.
Som jag redan sagt, äro dessa regler skrivna för alla lärjungar, men för ingen annan; de hava intet intresse för några andra. Därför litar jag på, att ingen annan skall göra sig besvär med att läsa dessa rader vidare.
De två första reglerna omfatta hela den del av uppgiften, som nödvändiggör användandet av kirurgens kniv. Men lärjungen väntas skola utan hjälp strida mot ormen, sitt lägre jag, och behärska sina mänskliga passioner och sinnesrörelser genom kraften av sin egen vilja. Han kan först då begära bistånd av en mästare, när detta är fullgjort, eller åtminstone delvis utfört. I annat fall äro hans själs fönster och portar skumma och blockerade, och ingen kunskap kan komma till honom. Jag har ej i denna bok för avsikt att säga en människa, hur hon skall komma till rätta med sin egen själ, jag giver blott kunskap åt lärjungen. Att jag ej ens nu skriver så, att den förste bäste kan läsa, är en följd av det faktum, att övernaturen hindrar detta på grund av sina egna orubbliga lagar.
De fyra regler jag nedskrivit för dem i västerlandet, som önska studera dem, stå, som jag förut sagt, skrivna i förrummet till varje levande brödraskap; jag kan säga än mer: i förrummet till varje levande eller dött brödraskap, eller varje orden, som kan komma att stiftas. Då jag talar om ett brödraskap eller en orden, menar jag ej godtyckliga stadgar, uppgjorda av skollärde eller förståndsdyrkare; jag menar ett verkligt faktum i övernaturen, ett stadium i utvecklingen mot absolut gud eller gott. Under denna utveckling möter lärjungen harmoni, rent vetande, ren sanning i olika grader, och då han inträder i dessa grader, finner han sig bliva en del av vad som ungefär skulle kunna beskrivas som ett skikt av mänskligt medvetande. Han möter sina likar, män av hans egen osjälviska karaktär, och med dem blir hans förbund beständigt och oupplösligt, emedan det är grundat på en vital likhet i natur. Till dem bindes han genom löften, sådana som ej behöva uttalas eller klädas i vanliga ord. Detta är en sida av vad jag menar med ett brödraskap.
Då lärjungen förverkligat de första reglerna, finner han sig stående vid tröskeln. Om då hans vilja är tillräckligt beslutsam, får han kraften att tala, en tvåfaldig kraft. Ty när han nu skrider framåt, finner han sig ingå i ett blomningsstadium, då varje knopp, som öppnar sig, utkastar sina särskilda strålar, visar sina egna blomblad. Om han skall utöva sin nya förmåga, måste han begagna den i dess tvåfaldiga karaktär. Han finner inom sig förmågan att tala i Mästarnas närhet; med andra ord, han har rättighet att begära beröring med det gudomligaste elementet i det medvetenhetstillstånd, i vilket han ingått. Men han finner sig, till följd av sin ställning, driven att handla på två sätt på en och samma gång. Han kan ej sända sin röst upp till de höjder, där gudarna sitta, förrän han trängt ned till de djupa platser, där deras ljus ej alls skiner. Han har kommit i en järnlags grepp. Om han begär att antagas som lärjunge, blir han genast en tjänare. Dock är hans tjänst sublim, redan till följd av deras karaktär, som dela den med honom. Ty Mästarna äro också tjänare, de tjäna och begära sin lön efteråt. En del av deras tjänst är att låta sin kunskap komma i beröring med honom; hans första tjänande handling är att giva något av denna kunskap åt dem, som ännu ej äro beredda att stå, där han står. Detta är ej någon godtycklig befallning, given av någon Mästare eller lärare, eller någon sådan person, hur gudomlig han än må vara. Det är en lag i det liv, vari lärjungen har inträtt.
Därför stod det skrivet över den inre portalen i det gamla Egyptens brödraskaps loger: "Arbetaren är sin lön värd".
"Bedjen och I skolen få", låter som något alltför lätt och enkelt för att vara sant. Men lärjungen kan ej "bedja" i den mystiska bemärkelse, vari ordet begagnas i denna skrift, förrän han förvärvat förmågan att hjälpa andra.
Och varför detta? Låter månne detta påstående alltför dogmatiskt?
Är det för dogmatiskt att säga, att en man måste hava fotfäste, innan han kan taga språnget. Förhållandet är här detsamma. Om hjälp gives, om arbete utföres, då är en verklig fordran för handen - icke vad vi kalla en personlig fordran på vedergällning, utan en fordran på likhet i natur. De gudomliga giva; de begära, att du också skall giva, innan du kan varda av deras släkte.
Denna lag upptäckes i samma ögonblick lärjungen försöker att tala. Ty talet är en gåva som endast kommer till den lärjunge, som äger kraft och kunskap. Spiritisten träder in i den psykiskt-astrala världen, men han finner intet att därifrån med visshet förkunna, om han ej genast från början och sedan oavlåtligen sätter in hela sin kraft att söka därefter. Om han är intresserad av "fenomen", eller blotta omständigheter och händelser i det astrala livet, då ställer han sig ej i någon direkt tankeriktnings eller något särskilt syftemåls tjänst, han blott lever och roar sig i det astrala livet, liksom han levde och roade sig i det fysiska livet. Säkert nog finnes det en eller ett par enkla läxor, som det psykisktastrala livet kan lära honom, alldeles som det finnes enkla läxor, som materiellt och intellektuellt liv lära honom. Och dessa läxor måste läras; den människa, som tager sig före att inträda i lärjungens liv utan att hava lärt de första och enkla läxorna, kommer alltid att få lida av sin okunnighet. De äro vitala och måste studeras på ett vitalt sätt: erfaras gång på gång, om och om igen, så att varje del av ens natur genomtränges av dem.
Men låt oss återvända. Då lärjungen gör anspråk på förmågan att tala, såsom det kallas, ropar han högt till den Store, som står främst i den kunskapsradie, han gått in i, att giva honom ledning. Då han gör detta, återkastas hans röst av den makt, han nalkats, och ger genljud djupt ner i den mänskliga okunnighetens avgrunder. Dunkelt och oredigt föres den nyheten, att det finnes kunskap och en välvillig makt, som giver undervisning, till alla de människor, som vilja lyssna därtill. Ingen lärjunge kan stiga över tröskeln utan att sprida denna nyhet och göra den bekant på ett eller annat sätt.
Han står slagen av förskräckelse över det ofullkomliga och oförberedda sätt, på vilket han gjort detta; och så kommer begäret att göra det väl, och med begäret att sålunda hjälpa andra kommer förmågan. Ty det är ett rent begär detta, som kommer över honom; han kan ej vinna någon makt, ingen ära, ingen personlig belöning genom att uppfylla det. Och därför får han förmågan att utföra det.
Gångna tiders historia, så långt vi kunna spåra den, visar mycket klart, att det är varken anseende eller ära eller belöning att vinna genom denna första uppgift, som ställes på neofyten.
Mystiker har man alltid hånat, och misstrott siarna; de som dessutom hava gåvan av ett skarpt förstånd, hava lämnat till eftervärlden sina skrifter, vilka dock för de flesta synas meningslösa och fantastiska, även då författarna hava den fördelen att tala från länge sedan svunna tider. Den lärjunge, som åtager sig värvet i hemlig förhoppning på rykte och framgång, på att framstå inför världen såsom en lärare och apostel, misslyckas t. o. m. innan han försökt sin uppgift, och hans dolda skrymteri förgiftar hans egen själ och deras själar, som han skulle undervisa. Han tillber i hemlighet sig själv och denna hans avgudadyrkan måste framkalla sin egen vedergällning.
Den lärjunge, som har makt att träda in, och är stark nog att kunna överskrida varje hinder, skall, när det gudomliga budskapet når hans själ, helt och hållet glömma sig själv i det nya medvetande, som blir hans. Om denna höga beröring verkligen kan väcka honom, blir han som en av de gudomliga i sitt begär att giva hellre än att taga, i sin önskan att hjälpa hellre än att hjälpas, i sitt beslut att föda den hungrige hellre än att själv mottaga manna från himlen. Hans natur är omdanad och den själviskhet, som är drivfjädern till människors handlingar i det vanliga livet, övergiver honom med ens.
4
INNAN RÖSTEN KAN TALA I MÄSTARNAS NÄRVARO, MÅSTE DEN HAVA FÖRLORAT FÖRMÅGAN ATT SÅRA.
De som blott i förbigående och ytligt göra bekantskap med ockultismen - och deras tal är legio - fråga beständigt, varför adepterna, om det nu finnes några sådana i levande livet, icke stiga fram för världen och visa sin kraft. Att den allra största delen av dessa visa påstås leva på andra sidan Himalayas skyddande fästen, tyckas dem vara bevis nog, att de endast äro fantasifigurer. Varför skulle man annars förlägga dem så långt bort?
Olyckligtvis har naturen gjort detta, icke egen önskan eller anordning. Det finnes vissa ställen på jorden, där "civilisationens" framsteg icke märkas, och det 19:de århundradets feber hålles på avstånd. På dessa gynnade platser finnes alltid tid, alltid tillfälle för livets verkligheter; de undanträngas ej av ett omoget, guldtörstigt och njutningslystet samhälles hetsiga verksamhet. Så länge det finnes adepter på jorden, måste jorden bereda dem tillflyktsorter. Detta är ett faktum i naturen, som endast är ett yttre uttryck för ett djupt faktum i övernaturen.
Lärjungens begäran förblir ohörd, intill dess den röst, som uttalar den, har förlorat förmågan att såra. Detta beror därpå, att det gudomligt-astrala livet är ett plan, där ordning härskar, alldeles som i det naturliga livet. Visserligen återfinner man här som där skillnaden mellan medelpunkten och omkretsen. Tätt intill livshjärtat i medelpunkten finnas på varje plan kunskap, härskar fullkomlig ordning; och kaos gör cirkelns yttre omkrets dimmig och otydlig. Förhållandet är, att livet i varje form har en mer eller mindre stark likhet med en filosofisk skola. Det finnes alltid några som äro hängivna kunskapen och som glömma sitt eget liv i sin strävan att vinna den; det finnes alltid den tanklösa hopen, som kommer och går. Om dem sade Epictetus, att det var lika lätt att lära dem filosofi, som att äta soppa med gaffel. Detsamma, är förhållandet i det överastrala livet; och adepten har en ännu djupare och fullständigare avskildhet där att dväljas i. Denna tillflyktsort är så trygg, så skyddad, att intet ljud, som ej harmonierar därmed, kan nå hans öron. Men varför detta, skall man genast fråga, om han är en varelse med sådana stora krafter, som de säga, vilka tro på hans tillvaro? Svaret tyckes ligga bra nära till hands. Han tjänar mänskligheten och gör sig till ett med hela världen; han är redo att när som helst giva sig till ett försoningsoffer för den -genom att leva, icke dö för den. Varför skulle han ej dö för den? Därför att han är en del av det stora hela, och en av de värdefullaste delarna av det. Därför att han lever under en ordnings lagar, som han ej önskar bryta. Hans liv är ej hans eget, utan de krafters som verka bakom honom. Han är mänsklighetens blomma, blomstret, som innesluter det gudomliga fröet. Han är i sin egen person en världsnaturens skatt, som bevakas och skyddas, på det fruktsättningen må äga rum. Det är endast vid bestämda perioder i världshistorien, som han tillåtes att gå ut bland människornas skara som deras frälsare. Men för dem, som hava kraft att skilja sig från denna skara, är han alltid tillgänglig. Och för dem, som äro starka nog att besegra den personliga människonaturens laster, såsom framställt är i dessa fyra regler, är han medvetet tillgänglig, lätteligen igenkänd, redo att svara.
Men detta besegrande av självet innebär tillintetgörelsen av egenskaper, som de flesta människor betrakta som ej endast oförstörbara, utan även önskvärda. "Förmågan att såra" innebär mycket, som människor värdera, ej endast hos sig själva, utan även hos andra. Självförsvars- och självbevarelsedriften är en del av den, tanken att man har någon eller några rättigheter, vare sig som medborgare eller människa eller individ, det behagliga medvetandet av självaktning och av dygd. Detta är hårda ord för mången; dock äro de sanna. Ty de ord jag nu skriver, och de jag redan skrivit i detta ämne, äro icke i någon mening mina egna. De äro hämtade ur traditionerna i den loge av det stora brödraskapet, som en gång var Egyptens hemliga storhet och glans. De regler, som voro skrivna i dess försal, äro de samma, som nu äro skrivna i nuvarande skolors försalar. I alla tider hava de visa levat avskilda från mängden. Och även då något tillfälligt syfte leder någon av dem in mitt i det mänskliga livet, äro hans avskildhet och trygghet bevarade lika fullständigt som någonsin. Det är en del av hans arv, en del av hans ställning; han har en oförytterlig rättighet därtill, och han kan lika litet lägga den åsido, som hertigen av Westminster kan säga, att han ej vill vara hertigen av Westminster. I världens olika stora städer lever en adept för en tid gång efter annan, eller kanske endast passerar igenom; men alla få härunder hjälp av den levande kraften och närvaron av en av dessa män. I London, liksom i Paris och Leningrad, finnas män som nått högt i utveckling. Men de äro kända såsom mystiker endast av dem, som hava förmågan att igenkänna; en förmåga vunnen genom besegrandet av det personliga självet. Och huru skulle de annorledes kunna existera, t.o.m. för blott en timme, i en sådan mental och psykisk atmosfär, som skapas genom förvirringen och oredan i en storstad? Vore de ej skyddade och tryggade, skulle deras egen utveckling hämmas och deras verk skadas. Och lärjungen kan möta en adept i kroppslig gestalt, kan leva i samma hus som han och dock vara ur stånd att igenkänna honom, och ur stånd att göra sin egen röst hörd av honom. Ty ingen närhet i rummet, inga täta förbindelser, intet dagligt förtroligt umgänge kunna omintetgöra de obevekliga lagar, som giva adepten hans avskildhet. Ingen röst tränger till hans inre hörsel, förrän den blivit en gudomlig röst, en röst, i vilken icke mänga sig några rop från självet. Varje åkallan mindre värd än detta skulle vara lika gagnlös, ett lika stort slöseri med kraft och förmåga, som att låta små barn, vilka skola lära sig alfabetet, undervisas av en professor i filologi. Till dess en man blivit i hjärtat och anden en lärjunge, har han ingen tillvaro för dem, som äro lärjungars lärare. Och han blir detta endast på ett sätt -uppgivandet av sin personliga mänsklighet.
För att rösten skall hava förlorat förmågan att såra, måste man hava nått den punkten, där man betraktar sig själv endast som en bland den stora mängden av levande varelser; ett av sandkornen, som kastas än hit än dit av den vibrerande tillvarons böljeslag.
Det är sagt, att varje sandkorn på havets botten kastas upp på stranden, när dess tur kommer, och för ett ögonblick ligger i solskenet. Så är det även med människorna; de drivas hit och dit av en mäktig kraft, och var och en i sin tur finner sig belyst av solens strålar. Då en människa är i stånd att på detta sätt betrakta sitt eget liv som en del av ett helt, kommer hon ej längre att kämpa för att vinna något för egen del. Detta är uppgivandet av personliga rättigheter. Den vanliga människan begär icke att dela lika i allt med den övriga världen, utan att i vissa avseenden, varpå hon sätter särskilt värde, få en större del än de andra. Lärjungen begär ej detta. Därför, vore han än lik Epictetus en fjättrad slav, har han intet att säga därom. Han vet, att livets hjul vänder sig rastlöst. Burne Jones har framställt detta i sin beundransvärda tavla - hjulet vänder, och på det äro bundna den rike och den fattige, den store och den ringe; var och en har sitt ögonblick av lycka, när hjulet för honom överst - konungen upphöjes och faller, skalden firas och glöms, slaven är lycklig och jagas sedan bort. Var och en i sin tur krossas, allt efter som hjulet vänder sig. Lärjungen vet, att det är så, och ehuru det är hans plikt att göra det mesta möjliga av det liv, som är hans, så varken sörjer han över det eller blir uppblåst av det, och ej heller beklagar han sig över andras, bättre lycka. Alla, den ene så väl som den andre, hålla de, som han väl vet, blott på med att lära en läxa; och han ler åt socialisten och reformatorn, som söker att med våld omdana förhållanden, som hava sin rot i själva den mänskliga naturens krafter. Detta är blott att köra huvudet i väggen - ett slöseri med liv och kraft.
Då en människa fullt förstår detta, giver hon upp sina inbillade individuella rättigheter, av vad slag de vara må. Därmed ryckes en skarp gadd ut, som finns hos alla vanliga människor.
När lärjungen fullt förstått, att blotta tanken på individuella rättigheter endast är produkten av den giftiga egenskapen hos honom själv, att den är väsandet av självets orm, som förgiftar med sitt sting hans eget liv och deras, som omgiva honom, då är han redo att deltaga i en årlig ceremoni, som är tillgänglig för alla, som äro beredda för den. Alla försvars- och anfallsvapen avläggas; alla huvudets och hjärtats, förståndets och andens vapen. Aldrig mer kan en annan människa betraktas som en person, som kan kritiseras eller fördömas; aldrig mer kan lärjungen höja sin röst till självförsvar eller till undskyllan. Från denna ceremoni återvänder han till världen lika hjälplös, lika värnlös som ett nyfött barn. Och detta är det just han är. Han har börjat att födas på nytt på livets högre plan, denna av friska vindar och strålande ljus omsvepta klipphöjd, varifrån ögonen skåda med förståelse och betrakta världen med en ny insikt.
Jag sade nyss, att sedan lärjungen gjort sig fri från känslan för egna rättigheter, måste han också skiljas från känslan av självaktning, och av dygd. Om ock detta låter som en förskräcklig lära, så veta dock alla ockultister, att det icke är en lära, utan ett faktum. Den som tycker sig heligare än en annan, den som hyser någon stolthet över sin egen frihet från last eller förvillelse, den som tror sig själv vis eller på något sätt för mer än sin medbroder, är icke färdig för lärjungaskapet. En människa måste bliva som ett litet barn, innan hon kan inträda i himmelriket.
Dygd och visdom äro sublima ting; men skapa de i människans sinne stolthet och föreställning om avskildhet från resten av mänskligheten, då äro de endast självets orm, visande sig i en finare form. I vilket ögonblick som helst kan han ikläda sig sin grövre skepnad och stinga lika skarpt, som när han drev till handling en mördare, som dödar för vinning eller av hat, eller en politiker, som offrar massan för sina egna eller sitt partis intressen.
Ty sannerligen, att hava förlorat förmågan att såra innebär, att ormen icke endast är sårad utan dödad. Har den blott blivit dövad eller insövd, vaknar den igen, och lärjungen begagnar sin kunskap och sin makt för egna syften och går i lära hos de många mästarna av den svarta konsten, ty vägen till undergång är mycket bred och bekväm, och den kan hittas med förbundna ögon. Att den är vägen till undergång är uppenbart, ty då en människa begynner att leva för det egna självet, tränger hon oupphörligen samman sin synkrets, till dess slutligen den vilda drevjakten inåt ej lämnar henne större rum övrigt än ett knappnålshuvud. Vi hava alla sett denna företeelse i det dagliga livet. En människa, som blir självisk, isolerar sig, blir allt mindre tilldragande, allt mindre angenäm för andra. Skådespelet är förskräckligt, och man ryggar slutligen tillbaka för en ytterligt självisk människa som för ett rovdjur. Hur mycket förskräckligare är det då icke, då det äger rum på ett framskridet livsstadium med de ökade krafter kunskapen giver, och under på varandra följande inkarnationers ökade spelrum!
Därför säger jag, stanna och betänk väl på tröskeln. Ty om lärjungens begäran framställes utan att han är fullkomligt ren, skall den ej intränga i den gudomlige adeptens avskildhet, utan uppkalla de hemska krafter, som stå på vakt på den mörka sidan av vår mänskliga natur.
5
INNAN SJÄLEN KAN STÅ I MÄSTARNAS NÄRVARO, MÅSTE DESS FÖTTER VARA TVAGNA I HJÄRTATS BLOD.
Ordet själ, såsom det här begagnas, betyder den gudomliga själen eller "stjärne-anden".
"Att kunna stå är att hava tillförsikt"; och att hava tillförsikt betyder, att lärjungen är säker på sig själv, att han givit upp sina känslor, sitt egentliga själv, ja, sin mänsklighet; att han är ur stånd till fruktan och okänslig för smärta; att hela hans medvetande är samlat i det gudomliga livet, som symboliskt betecknas med termen "Mästarna"; att han har varken ögon eller öron eller ord eller makt annat än i och för den gudomliga stråle, hans högsta sinne kommit i beröring med. Då är han oförfärad, fri från lidande, fri från oro och räddhåga; hans själ står upprätt, utan att rygga tillbaka eller åstunda uppskov, i den fulla glansen av det gudomliga ljuset, som genomtränger intill det innersta hans väsende. Då har han tillträtt sin arvedel och kan göra anspråk på sin släktskap med mänsklighetens lärare; han står upprätt, han har höjt huvudet, han andas samma luft som de.
Men innan det på något sätt är möjligt för honom att göra detta, måste själens fötter vara tvagna i hans hjärteblod.
Offrandet eller uppgivandet av människans hjärta och dess känslor är den första av reglerna; det innebär "vinnandet av en jämvikt, som ej kan skakas av personliga sinnesrörelser". Detta utföres av den stoiske filosofen; även han står "avsides" och ser, utan att låta sig bringas ur jämvikt, på sina egna lidanden såväl som på andras.
Liksom "tårar" på ockultisternas språk betyder känslornas själ, icke de materiella tårarna, så betyder "blod" icke det blod, som är väsentligt för det fysiska livet, utan den vitala, skapande principen i människans natur, som driver henne till mänskligt liv för att erfara smärta och njutning, glädje och sorg. Då han låtit blodet flyta ur hjärtat, står han inför Mästarna som en ren ande, som ej längre önskar att inkarnera för sinnesrörelsers och erfarenheters skull. Genom långa tidsrymder kunna successiva inkarnationer i grov materia ännu bliva hans lott; men han åtrår dem ej mer, den råa viljan att leva har lämnat honom. Då han tager på sig mänsklig form i köttet, gör han det i och för uppfyllandet av ett gudomligt ändamål, för att utföra "Mästarnas" verk, och för ingen annan orsak. Han söker varken njutning eller smärta, åtrår ingen himmel och fruktar intet helvete; dock har han tillträtt en stor arvedel, som icke är så mycket en ersättning för dessa offrade ting som ett tillstånd, vilket helt enkelt utplånar minnet av dem. Han lever nu icke i världen, utan med den; hans synkrets har vidgat sig till att omfatta hela världsalltet.
KARMA
Översättning av F.C.W.
Låt oss föreställa oss den individuella tillvaron såsom ett snöre, sträckande sig från det oändliga till det oändliga, vilket varken har början eller slut, ej heller under några förhållanden kan brista. Detta snöre är sammansatt av oändligt många, fina trådar, som, liggande tätt tillsammans, giva det dess tjocklek. Dessa spända trådar äro färglösa, och av fullkomlig jämnhet och styrka. Då snöret genomgår alla platser, träffas det därunder av många sällsamma händelser. Mycket ofta blir en tråd insnärjd och fjättrad vid något, eller kanhända någon tråd endast blir våldsamt dragen åt sidan ur sin jämna riktning. Men då den därigenom för en lång tid blir bragt i oordning, bringar den även det hela i förvirring. Ibland blir någon av trådarna fläckad, Och ej nog med att färgen från fläcken sprider sig vidare utefter tråden, utan andra trådar bliva även missfärgade. Och kom ihåg, att trådarna äro levande - de kunna liknas vid elektriska trådar eller än bättre vid skälvande nerver. Huru långt skall icke då sölandet av eller dragningen i en tråd meddela sig och kännas!
Men slutligen lämnar det långa knippet av levande trådar, vilket i sin oavbrutna kontinuitet bildar individen, skuggan och kommer fram i ljuset. Då äro trådarna icke längre färglösa utan gyllene, och åter ligga de fullkomligt jämna sida vid sida. Åter härskar harmoni mellan dem, och genom denna inre harmoni förnimmes den större harmonien.
Denna bild återgiver endast en liten del, en enda sida av sanningen; den är mindre än ett fragment. Begrunda den emellertid, och denna liknelse skall leda dig till att inse mera. Vad som först är nödvändigt att förstå är, att framtiden icke godtyckligt formas genom någon särskild enstaka handling i det närvarande, utan att framtiden i sin helhet står i obrutet sammanhang med det närvarande, liksom det närvarande är förbundet med det förflutna. På ett plan, från en synpunkt sett, är denna liknelse fullständigt riktig.
Det är sagt, att till och med en ringa uppmärksamhet ägnad åt ockultismen medför stora karmiska följder. Detta är så, emedan det är omöjligt att ägna ockultismen någon uppmärksamhet, utan att göra ett bestämt val mellan vad som vanligen kallas gott och ont.
De första stegen i ockultismen leder den, som forskar däri, till kunskapens träd. Han måste taga av frukten och äta; han måste välja. Icke längre kan han dväljas i obeslutsamhet såsom den okunnige. Han går vidare antingen på den goda eller den onda vägen. Och att definitivt och med berått mod taga till och med blott ett enda steg på endera vägen medför stora karmiska följder. Den stora mängden människor vandrar hit och dit, osäker om målet; deras livsideal äro obestämda, och följaktligen verkar deras karma på ett förvirrat sätt. Men när kunskapens tröskel en gång är nådd, börjar förvirringen att minskas, och följaktligen ökas de karmiska verkningarna i ofantlig grad, emedan de alla verka i samma riktning på alla de olika planen; ty ockultisten kan icke skänka sitt ideal blott ett halvt hjärta, lika litet som han kan återvända, sedan han överskridit tröskeln. Allt detta är lika omöjligt, som att den vuxne mannen åter skulle kunna bliva ett barn. Individen har genom att växa uppnått ansvarets ålder, och kan icke mer återgå till sitt forna tillstånd.
Den, som vill frigöra sig från karmas bojor, måste höja sin individualitet ur skuggorna upp mot solljuset, måste så lyfta sin tillvaro, att dessa trådar icke komma i kontakt med ting, som kunna söla dem; att de icke insnärjas så, att de bliva dragna ur sin ordning. Han endast höjer sig själv upp ur den region, i vilken karma verkar. För att göra detta behöver han icke lämna den tillvaro han lever i. Där kan finnas mycket, som är obehagligt och smutsigt, eller där kan finnas fullt av yppiga blomster, vilkas frömjöl färgar allt som vidrör dem, och behagliga ting, som snärja själen och bliva bojor; men ovanom välver sig alltid den fria himmelen. Den, som vill bliva fri från karma måste betrakta luften som sitt hem, och därifrån taga sin tillflykt till etern. Den, som söker skapa sig en god karma, skall möta många förvillelser, och under sina ansträngningar att så ett rikt utsäde för egen skörd är det möjligt, att han planterar massor av ogräs och bland detta det jättelika ogräset. Önska icke att så något för egen räkning, önska endast att så den säd, vars frukt skall nära världen. Du är en del av världen; i det att du när den, giver du dig själv näring. Men även i denna tanke lurar en stor fara, vilken plötsligt skall störta fram och visa sig ansikte mot ansikte med lärjungen, som sedan länge endast trott sig verka för det goda, under det att han i sin innersta själ förnummit endast ont; det vill säga under det att han arbetat för vad han tänkt skulle bringa världen stor välsignelsen, har han hela tiden omedvetet i sig närt tanken på karma, och de stora fördelar, han arbetar för, äro för honom själv. Han kan besluta att avstå från varje tanke på lön för egen räkning. Men i själva denna vägran att tänka på belöningen kan man se det faktum, att den är åtrådd. Och det är till ingen nytta att lärjungen strävar att lära genom att tvinga sig själv. Själen måste vara ofjättrad, begären fria. Men så länge de icke äro riktade på det tillstånd, i vilket varken finnes belöning eller straff, gott eller ont, är det förgäves han strävar. Det kan synas, som om han gjorde stora framsteg, men en dag skall han komma ansikte mot ansikte med sin egen själ, och han skall erfara, att då han kom till kunskapens träd, valde han den bittra frukten och icke den goda; och då skall slöjan falla fullständigt, och han skall kasta sin frihet över bord och bliva en begärens träl. Tag därför varning härav, du som nu vänder dig mot det ockulta livet. Lär nu, att det icke gives något botemedel för begäret, intet botemedel för kärlek till belöning, intet botemedel för åtråns kval, utom att fästa både syn och hörsel på det som är osynligt och ohörbart. Börja att öva detta redan nu, och tusen ormar skola hållas fjärran från din väg. Lev i det eviga.
Huru i verkligheten karmas lagar verka, bör icke inhämtas, förrän lärjungen nått den punkt, då dessa lagar icke mer beröra honom.
Den invigde har en rättighet att avfordra naturen dess hemligheter, och att veta de lagar, som styra det mänskliga livet. Han erhåller denna rättighet därför, att han undsluppit naturens begränsningar och därför att han frigjort sig från de lagar, som styra det mänskliga livet. Han har blivit en erkänd del av det gudomliga elementet, och beröres ej längre av det som är timligt.
Han erhåller då kunskap om de lagar, som styra det timliga. Må därför du, som önskar förstå karmas lagar, först söka att frigöra dig från dem; och detta kan endast utföras genom att du fäster din uppmärksamhet på det, som icke beröres av dessa lagar.